themonkeyonmyback

Buss åker jag varje mån-lör. Jag tycker inte om och åka buss, men det är ett nödvändigt ting.
Att jag är konstig har vi redan konstaterat så vad jag kommer och berätta kommer nog inte som en större chock. På morgonen går jag till två busshållsplatser tidigare än min egen, det tar typ 10 min för mej att gå, men jag gör det för det garanterar en sittplats som jag väldigt mycket vill ha.
När jag väl stiger på bussen har jag ett mål: En sittplats! Först tittar jag efter ett ledigt säte, om inte det finns glor jag efter en plats bredvid nån normal. Dom som inte går under kategorin normal är feta kärringar så man bara får ett halvt säte, illaluktande människor, folk som jag inte tycker om (typ halva bussen). När jag scannar igenom bussen har jag en förmåga att inte titta på nåt annat än säte, har hänt många gånger att jag missat när folk jag känner vinkar på en eller t.o.m. skriker på en.

Även om det är trevligt att åka buss med nån man känner tycker jag inte om att göra det på morgonen, jag är inte så värst pratglad då (man har ju fan inte vaknat) och allt blir mest pannkaka och krystat (även om det är en nära vän). På morgonen vill jag bara lyssna på musik, det är rogivande och bara allmänt mysigt. Men där har jag ett problem, jag får typ för mej att min musik som jag lyssnar på telefonen är på högtalare, vilket resulterar i att jag måste ta av mej hörlurarna och lyssna om det är på högtalare, detta kan jag göra flera gånger på en busstur.
Jag tycker också om att sitta på vänster sida i bussen, vet faktiskt inte varför.
Så ni fattar att jag har lite problem med att åka bus...