Att vara Nina
Om ni inte visste jobbar jag på en bingohall. Innan jag började och jobba tyckte jag att det verkade kul, en massa goa och glada pensionärer. Men snabbt upptäckte jag att så var det inte.
För det första ser bingohallen ut som ett jävla sjukhus men typ vitt överallt. Här i cafeterian där jag jobbar har vi inget fönster eller luftkonditionering, och alla jävla konstiga människor dras ju till just den här bingohallen. Här har vi dom mest elaka och envisa kärringarna till pensionärer som finns. Här är också en massa knarkare, alkoholister och nån hemlös. Jag är inte rädda för dom, utan dom är bara otrevliga. Den enda jag är rädd för är den hemlöse som bor i lastrummet där bak som vi delar med andra företag. Det är där man slänger soporna, vilket jag inte gör längre för det är inte kul när det ligger sprutor överallt och så gömmer han sej ibland när man kommer, och ibland bara ser man han i ett hörn helt drogad. Folk har ringt till olika organisationer så han kan få hjälp, men han kommer alltid tillbaka.
Där är en annan man som alltid köper läsk, sen skriker han:
"NU SKA JAG TA MINA PILLER!" Så tar han fram en ask där det ligger 3-4 tabletter och så tar dom där framme vid disken. Första gången blev jag livrädd när han skrek, men nu är jag van.
Sen är där dom som jag bara stör mej på, dom sträcker fram typ en 500 lapp och sen väntar dom på att få tillbaka sina pengar. Så frågar man:
"Och vad vill du ha?"
"Det vanliga, såklart"
Och hur fan ska jag komma ihåg vad gubben eller kärringen köpte sist?? Så det känns lite som att jag är trött på allt, men behöver man pengar får man jobba.
För det första ser bingohallen ut som ett jävla sjukhus men typ vitt överallt. Här i cafeterian där jag jobbar har vi inget fönster eller luftkonditionering, och alla jävla konstiga människor dras ju till just den här bingohallen. Här har vi dom mest elaka och envisa kärringarna till pensionärer som finns. Här är också en massa knarkare, alkoholister och nån hemlös. Jag är inte rädda för dom, utan dom är bara otrevliga. Den enda jag är rädd för är den hemlöse som bor i lastrummet där bak som vi delar med andra företag. Det är där man slänger soporna, vilket jag inte gör längre för det är inte kul när det ligger sprutor överallt och så gömmer han sej ibland när man kommer, och ibland bara ser man han i ett hörn helt drogad. Folk har ringt till olika organisationer så han kan få hjälp, men han kommer alltid tillbaka.
Där är en annan man som alltid köper läsk, sen skriker han:
"NU SKA JAG TA MINA PILLER!" Så tar han fram en ask där det ligger 3-4 tabletter och så tar dom där framme vid disken. Första gången blev jag livrädd när han skrek, men nu är jag van.
Sen är där dom som jag bara stör mej på, dom sträcker fram typ en 500 lapp och sen väntar dom på att få tillbaka sina pengar. Så frågar man:
"Och vad vill du ha?"
"Det vanliga, såklart"
Och hur fan ska jag komma ihåg vad gubben eller kärringen köpte sist?? Så det känns lite som att jag är trött på allt, men behöver man pengar får man jobba.
Kommentarer
Trackback
